tripprapporter

till att börja med kan jag berätta att den här bloggen kommer enbart att handla om roliga tripp och rus rapporter
allt här har inte bara hänt mig utan många andras trippar kommer också att synas men vi kan börja med en från en okänd person

Händelserna utspelade sig i skogarna på Svanö en mil utanför utanför Kramfors ett par veckor in i oktober 2006.

Upptakten

På kvällen efter middagen gav jag mig av på promenad med tre behandlingspolare, som bodde i ett annat av Korpbergets bostadshus på Svanö. För skojs skull kan vi kalla dem för Knatte, Fnatte och Tjatte.

Syftet med promenaden var att fördriva tid på Ön som Gud glömde. Korpberget tillät nämligen varken TV, WC eller kortspel, all mat var vegetarisk och alla rusmedel naturligtvis tabu, eftersom vi här talar om ett behandlingshem. Hur som helst tillhörde vi alla det mindre motiverade och mera provokativa gardet.

Knatte och Fnatte talade på vägen om att röka en holk, och jag blev naturligtvis alldeles till mig av upphetsning, men det visade sig vara en bluff, som de också hade dragit för Tjatte i syfte att utröna vår respektive inställning till att inmundiga narkotiska preparat under vistelsen på behandlingshemmet. Ett grymt test, men det fungerade. Jag var naturligtvis pålitlig i det avseendet: Nu skulle vi äta flugsvamp!

Under större delen av promenaden slängde vi sten på skyltar, knuffade varandra, vandaliserade träd och levde djävulen på samma sätt, som ett litet gäng rastlösa narkomaner kan föreställas göra under fruktansvärd tristess och i väntan på ett hittills oprövat narkotikum.

Trippen

Efter att i ungefär en kilometer ha hetsat varandra och lemlästat naturen längs öns kuststräcka, stötte vi på den första lilla kolonien av rödvita flugsvampar. "De minsta är mest potenta", sade Tjatte och fortsatte berätta om en god vän till honom, som efter att ha ätit flugsvamp hade suttit och konverserat intensivt med en nallebjörn i en timme.

Jag skred raskt till verket och rev åt mig den minsta svampen med mest vita prickar på. "Det vita är mest verksamt", fortsatte Tjatte, så jag slickade av de vita prickarna och svalde dem utan att tugga, och fortsatte sedan att äta det röda på svampen, sedan prickarna hade svalts. Svampen smakade helt enkelt svamp och kunde lätt ha ingått i en svampstuvning utan att väcka uppmärksamhet. Stammen på svampen slängde jag i vattnet.

Snart stötte vi på fler svampar längs vägen, och jag åt mig veterligen ivrigast och mest, och snart började jag känna mig litet vinglig på benen.

Utsikten över havet och bort mot Höga Kustenbron var vid den här tiden på kvällen väldigt vacker, och en grå dimma började lägga sig över skogen, bergen och vattnet. Till slut insåg jag det uppenbara, att det var mina ögons dimma och inte vädrets, som jag kunde se. Allting var nu inte bara vingligt utan även suddigt och gråaktigt, och jag hade stora svårigheter att skilja mellan avstånd och storlek och gick hela tiden därför rakt in i grenar och kvistar, medan jag duckade för träd på tio meters avstånd.

Jag tände en cigarett, och den smakade himmelskt gott. Munnen smakade av svamp och tobak, och saliven flödade. Jag tuggade inte fradga, men det fanns ingen anledning att dricka vatten, om vi säger så.

På det stora hela taget var jag upprymd och mådde litet konstigt men ganska bra. Den numera gråaktiga naturen stod i skarp kontrast till de rödlysande flugsvamparna, som jag kunde se på stort avstånd, givetvis utan att egentligen kunna bestämma avståndet.

Fyndet

Vi vek av från stigen och en bit in i den tätbevuxna skogen, där jag sett en koloni flugsvampar växa. Jag tog upp en svamp och slickade av de vita prickarna. De andra var ganska nöjda med sitt intag vid det här laget, och jag hade därför ett överflöd av svamp att tillgå, så jag tog plasten av mitt cigarettpaket och började skörda svamparna på de vita prickarna, som jag sedan förvarade i ciggplasten.

Medan jag var som mest upptagen med detta bestyr, som lätt kan ha pågått i en halvtimme, men som snarare kändes som fem minuter, hörde jag Fnatte ropa. Han kom springade med en petflaska inlindad i svart eltejp. "Det är nog en bhong", sade han entusiastiskt och började skala av tejpen. Fingrarnas snabba rörelser lämnade svaga tracers.

Det var ingen bhong. Flaskan innehöll tre stycken tvåmeterspumpar med gula kanyler monterade. Jag plockade upp en ur flaskan och strök kanylen mot nageln. Kanylen var skarp och till synes oanvänd. Ingen blodklump lyste genom den hårdplasten, som fäster nålen vid pumhuset. Helt sonika stoppade jag sprutan i skjortfickan och klappade mig försiktigt på bröstet med en nöjd min. "Steg ett av två", förklarade jag. "Nu behöver vi bara hitta något att injicera. Har vi tur, ligger det någonting här omkring."

Allting kändes som en dröm, förmodligen på grund av flugsvampen.

Fnatte, som hittat flaskan, stod och darrade i knävecken med blicken fäst på sprutorna. "Jag kan inte vara kvar här", upprepade han som ett mantra. Vi talade honom emellertid till rätta, och han behöll de två kvarvarande sprutorna.

Tjatte hade under tiden börjat leta efter eventuellt knark runtomkring oss och ropade till, när han vänt upp-och-ned på en rostig tunna och funnit ett flertal flaskor. Tyvärr ingenting intressant eller bängbart i den tunnan.

Själv hade jag dock en galen plan: jag skulle lösa upp flugsvampprickarna i vatten och injicera dem intravenöst!

Upplösningen

Vi gick nu hemåt för att inte missa våra respektive husmöten och svor att aldrig nämna kvällens händelser. Knatte, som varit tyst under större delen av färden, verkade vara totalt inne i sin egen värld och hade inte hört något av samtalet, och behövde uppmärksammas flera gånger för att svara på tilltal. Han lovade också att tala tyst om saken.

Vägen lutade väldigt konstigt och jag gjorde ett flertal piruetter och tappade mina glasögon flera gånger och skrattade.

Jag närvarade fysiskt vid husmötet men var väldigt frånvarande rent psykiskt. Tankarna kretsade kring sprutan och flugsvampen, och efter husmötet skred jag till verket.

Jag kokade upp vatten i vattenkokaren och hällde upp litet vatten i en tekopp, som jag tog med in på toaletten, där jag ställde ifrån mig tekoppen och rörde ned litet svampklet i vattnet. Kletet löste sig inte fullständigt i vattnet, och en del grums blev kvar på botten, men det mesta tyckte gå upp i vattnet. Jag fyllde pumpen, knackade bort bubblorna och sprutade en liten stråle, innan jag satte den i armvecket.

Lösningen var förmodligen svag, för jag kände inte speciellt mycket. Möjligen kom ruset tillbaka litet grand, men jag somnade ganska snart efter injektionen.

Epilog

Dagen efter var jag fruktansvärt sömnig och slö, och jag tyckte mig uppleva någon form av bakfylla. Inte speciellt obehagligt, men ruset fanns där i bakgrunden.

Fnatte spårade ur strax efteråt, lämnade in sina sprutor och golade ned mig. Jag fick åka, men han fick vara kvar. En tid efteråt begick han dock något regelbrott och skickades på konsekvensvecka till ett annat behandlingshem.

Tjatte har skrivits ut efter fullgjord behandling och därefter lyckligen återfallit i missbruk.

Knatte har jag inte hört av överhuvudtaget.